För några dagar sen ringde Johan, min lille pluttis, och frågade om jag inte tyckte om honom längre. Det är inte lätt att förklara för honom, varför vi inte bor där längre. Men han är ju allt. MIN pluttis. Min, min, min. Han förstår inte, att utan honom skulle jag inte orka med allt. Otroligt att en förstaklassare på 27 kilo o 130 centimeter kan påverka en så. Dom orden vill jag inte höra, ändå är det allt jag hör nu. Det spelas upp hela tiden i mitt huvud. Önskar han kunde sitta i mitt knä och säga att min mage är knubbig igen. Eller fråga om Niclas är rädd för mina tjejbaciller. Men det är han inte. Tyvärr.