Min första pojkvän hette Adam. Vi blev ihop när jag var 4 år. Han var ett år äldre. Jag brukade cykla till honom. Nu tänker ni, vem fan låter din 4åringa dotter cykla iväg själv? Saken var ju den att det bokstavligen talat bara var två meter mellan våra trädgårdar. Han brukade skjutsa mig i trampebilen (som både jag o min bror var måttligt avundsjuka på) till lekplatsen. Han var även en av mina bästa vänner under hela dagis.

Min första riktiga kärlek var Niclas. Han är väl omnämnd i den här bloggen, så undrar ni något är det bara att bläddra lite. Otroligt glad att han var den första, för han var otroligt bra. Jag hittade mig själv med honom vid min sida. När jag var med honom/är med honom så exicterar inte ord som prestationsångest eller mathets. Det bästa? Vi är fortfarande vänner. Som tur är. För en bättre vän får man leta länge efter.